Du ska ha en tanke, som är min tankes barn, du skall bara ha en vilja, som är min.
Nu är jag extremt nära att köpa biljetter till Fadern på Stockholm Stadsteater. Varför?
Kanske för att svenskläraren lyckats jävligt bra.
Kanske för att min vurm för Kjell Bergkvist nått sin gräns.
Kanske för att tillfredställa mitt inre sug efter att bli kulturell.
Kanske för ha en anledning att hänga på Söder och leka Pandaland.
Kanske för att jag faktiskt gillar August Strindbergs skarpsynta maktanalyser.
Kanske för att jag har blivit helt jävla sjuk i huvet av att sitta med den här jäkla hemtentan.
Kanske för att svenskläraren lyckats jävligt bra.
Kanske för att min vurm för Kjell Bergkvist nått sin gräns.
Kanske för att tillfredställa mitt inre sug efter att bli kulturell.
Kanske för ha en anledning att hänga på Söder och leka Pandaland.
Kanske för att jag faktiskt gillar August Strindbergs skarpsynta maktanalyser.
Kanske för att jag har blivit helt jävla sjuk i huvet av att sitta med den här jäkla hemtentan.
Fina flickor spottar inte.
Sånt här gillar jag. Mer sånt här till folket.
Mål 1: Värva Nick Cave till Fältbiologerna.
Är såklart inte alls avundsjuk på Johanna för att hon fick stå en decimeter från Nick Caves dyrbaraste ägodelar i lördags. Grinderman är inte lika bra som Bad Seeds och Cave själv var snyggare när han var ung. Det är bara någonting med den mannens röst som gör att det ändå skär lite i magen. Det hade varit fint.
Jaja, jag ska inte vara bitter över missade konsertupplevelser. Jag har ju faktiskt grejor att vara glad över. T.ex. att jag tydligen lyckats bli vice ordförande i Skånes Fältbiologer. Ändå respekt. Särskilt med tanke på att min kunsap om naturen inte är överväldigande precis. Men jag har faktiskt en hel del tankar på vad man skulle kunna göra med den här jäkla föreningen. Om jag sedan kommer lyckas med det återstår att se.
Nu måste jag äta kladdkaka om jag ska ha någon chans att tänka klart resten av kvällen. Tänkte nämligen umgås lite med Strindberg innan jag går och lägger mig.
Skulle väll kunna beskriva denna känslan som glad.
Eller åtminstonne ett glädjefullt inslag i min bitterhet. (förlåt nu vart det deppigt igen, jag ska sluta!!)
MEN MANDY KOMMER MED PÅ SÄKERT DEN 2 DECEMBER!!
Och lika underbart - SANNA GILLAR SÄKERT OCH SKA SE HENNE MED OSS!!
För ju fler som gillar säkert, desto mer okej känns det ju att jag älskar henne.
Särskilt eftersom att vissa trångsynta redan verkar ha tryckt på disslike-knappen (som faktiskt finns i verkligheten!)
MEN MANDY KOMMER MED PÅ SÄKERT DEN 2 DECEMBER!!
Och lika underbart - SANNA GILLAR SÄKERT OCH SKA SE HENNE MED OSS!!
För ju fler som gillar säkert, desto mer okej känns det ju att jag älskar henne.
Särskilt eftersom att vissa trångsynta redan verkar ha tryckt på disslike-knappen (som faktiskt finns i verkligheten!)
Klädsamt anorektisk och med rösten ställd på mute
Har börjat återupptäcka fina grejor. Som det här. Så in i helvet klockrent.
Nu ska jag fortsätta skjuta ner såpbubblor mentalt. För jag tänker aldrig vara hungrig eller tacksamt hålla käft.
Tror att himmelriket smakar så. (+ lite försök till ironi, typ)
Matildas choklamuffins är de bästa som finns i hela världen. Eller åtminstode det bästa som finns när man vill trösta projektarbetesångest. Vilken jäkla tur att jag sparade en i frysen. Och muffinsformar med Barbapapa på är kalasfint.
Oj hej, nu insåg jag att jag lät som Nio till fem! Och resten av packet! Det måste jag göra något åt!
Förrutom chokladmuffinsen tänker jag även äta en påse lakrits, en massa ostmackor, all choklad, mängder med kakor och antagligen lite socker direkt ur påsen. Av ingen särskilt cool anledning.
Sådärja, nu lät jag inte som di där bloggerskorna längre. Skönt.
Och ja, om någon undrade varför jag sitter framför bloggfan
så är det för att mitt liv blivit sådär kompliserat igen. Nejnej, det här ska inte bli åter ett deppinlägg!! Frida, jag tänker inte skrämma dig.
Det är bara det att mitt projektarbete inte blir så lättfixat som jag hoppades.
Men det var väll i och för sig det som jag hade väntat mig.
Tänker dock att om jag lyckas reda ut det här så kommer jag bli så in i helvete stolt över mig själv. Och känna att jag klarar allt.
Om jag inte lyckas får vi se vad som händer.
Det är bara det att mitt projektarbete inte blir så lättfixat som jag hoppades.
Men det var väll i och för sig det som jag hade väntat mig.
Tänker dock att om jag lyckas reda ut det här så kommer jag bli så in i helvete stolt över mig själv. Och känna att jag klarar allt.
Om jag inte lyckas får vi se vad som händer.
Jag borde skaffa en gilla-knapp
FÖR OM DET SKA VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT KOMMENTERA så skulle ni ju kanske orka trycka på en knapp. Men nej, jag menar inte att ni måste kommentera. Särskilt inte mina låttext-inlägg då jag vet att de är det tråkigaste som finns. Men det är liksom så att om jag ska fortsätta med det här jäkla skrivandet så behöver jag bli peppad. Matilda är den enda som är duktig anser jag.
Eller så skulle jag kunna skaffa en hjärta-knapp. En sån som Elsa Billgren och Underbara Clara och de andra kvinnliga förebilderna vi har i vårt land har. Ser ju gulligt och feminint ut också. För att matcha min personliget liksom.
Det bästa vore ju om man kunde ha en gillaknapp på allt. På sina kläder. Sitt hår. Sin sminkning. Sina accessoarer. Det man säger. Sin röst. Sin gångstil. Sina åsikter. Sina matvanor.
Då skulle man inte behöva sitta framför datorn för att få bekräftelse längre. Man kan få den IRL istället. Och den som får mest gillningar får högst status. Så slipper vi krångla med hur våra sociala hierarkier ska se ut.
Och om ingen gillar, då vet man helt enkelt att man kan lägga av. Byta om. Ändra sina åsikter. För om inte vi blir accepterade av andra så är vi helt enkelt inget att ha. Eller hur?
Eller så skulle jag kunna skaffa en hjärta-knapp. En sån som Elsa Billgren och Underbara Clara och de andra kvinnliga förebilderna vi har i vårt land har. Ser ju gulligt och feminint ut också. För att matcha min personliget liksom.
Det bästa vore ju om man kunde ha en gillaknapp på allt. På sina kläder. Sitt hår. Sin sminkning. Sina accessoarer. Det man säger. Sin röst. Sin gångstil. Sina åsikter. Sina matvanor.
Då skulle man inte behöva sitta framför datorn för att få bekräftelse längre. Man kan få den IRL istället. Och den som får mest gillningar får högst status. Så slipper vi krångla med hur våra sociala hierarkier ska se ut.
Och om ingen gillar, då vet man helt enkelt att man kan lägga av. Byta om. Ändra sina åsikter. För om inte vi blir accepterade av andra så är vi helt enkelt inget att ha. Eller hur?
