schpandex

Hon föddes någon gång i 5an.

Kamratposten hade precis fått mig att inse hur fantastikst självklar feminismen var och jag ville upplysa alla andra. Så då föddes hon, den lilla engagerade, glada men också arga feminism-anna. Hon föddes och satte direkt igång med att informera alla hon stötte på, fast främst förstås de stöddiga killarna och de bitchiga tjejerna. Alltså de som skulle vara svårast att konvertera - det blir ju alltid som roligast då.

Jag har tydliga minnen av hur feminsm-anna sprang omkring i korridoren. Förklarade och skrek att feminsim var minsann det bästa som fanns och att det inte alls handlade om manshat och höll man inte med så var man minsann sexist och fan en jävla idiot!!!

Men sedan dess så har det varit länge sen vi sågs, feminsim-anna och jag. Hon har dykt upp nån gång ibland bara, korta visiter och förvunnit lika snabbt som hon kom. Så igår kom hon äntligen tillbaka. Ja, jag säger äntligen för nog har jag saknat henne. Trots att hon chockar mig.

Först dök hon upp på svenskalektionen. Hon satte igång att jubla av glädje såfort Rahl nämnde likhetsfeminsm. Och ännu mer sporrad att fortsatta blev hon såklart när det visade sig att klassens stöddigare ansåg att normernas inverkan på genusbilding mest bara var strunt.

Kanske hade feminism-anna krypit tillbaks in i sitt bo efter den där lektionen om det inte vore för att även engelskalektionen skulle bjuda på fina samtalsämnen. Så som könsneutral barnuppfostran. Då gick feminsim-anna i spinn ordentligt, och när det händer finns det ingen möjlighet att stoppa henne. Särskilt inte när hon börjar prata om folks könsorgan. Eller använda sig av diverse härskartekniker.

Feminsim-annas närvaro får mig nog att verka rätt konstig. De som känner mig skrattar och tänker att nu är hon där igen. De som inte känner mig vet jag inte vad de tror. Rädda ser de ut att vara i alla fall. 

Men feminism-anna är fantastisk. Utan henne skulle jag aldrig ifrågasatt några nomer, aldrig höjt rösten mot patriarkatets anhängare. Aldrig ens försökt se igenom det som andra anser självklart.

Feminsim-anna behöver bara bli lite bättre på att övertyga, och sluta skrämma bort. Att predika för de redan frälsta klarar hon av, men vad är det för kul med det? Hon har svårt att förstå sig på varför det som är självklart för henne inte är självklart för alla andra, och jag tror tyvärr knappast att 12åringarna i den där korridoren gick därifrån med en klarare bild av feminsimen.

Huruvida jag kommer lyckas tygla feminsim-anna på den punkten eller ej vet jag inte, men en sak vet jag - även om jag misslyckas så tänker jag aldrig säga till femism-anna att hålla tyst. För det är sådana som hon, mina skrikiga och arga delar, som får mig att utvecklas och som göder mitt engagemang. Det är sådana som hon som får mig att känna mig lite stolt över mig själv. Hon är inte alltid så smart. Eller snäll. Men jag har mycket att tacka henne för.