schpandex

Usch vad mycket ångest jag kan få av de orden. Men när ens kompisar känner att de ska dra till KB och jag känner att jag fortfarande bara är 17 så kanske det inte är mycket mer att göra än att stanna hemma.

Jag kunde ju såklart åkt med till Falsterbo med fältisarna. Men fåglar intresserar mig inte. Och trots att människor intresserar mig, och falsterbo skulle innehålla väldigt många fina sådana, så kände jag att det bästa nog ändå var att hålla mig hemma och umgås med mig själv lite grann.

Den viktigaste relationen du någonsin kommer ha är den du har med dig själv. För oavsett vad som händer kommer du alltid att vara med dig själv. Så sa en smart människa på en dålig TV-serie en gång. Och därför försöker jag vårda vår relation. Men det är bara det  att vi aldrig gör de saker vi vill göra när vi umgås, jag och mig själv. Det slutar mest bara med att vi sitter och läser en massa bloggar och tittar på dåliga TV program. Vilket är precis vad vi har gjort de senaste timmarna.

Men imorgon ska vi skärpa oss. Då ska vi göra allt som vi drömt om sedan förra hösten. Nämligen koka mos. Och sätta en surdeg. Vi får se hur vi lyckas, om vi lyckas. Men jag ska faktiskt inte bara umgås med mig själv imorgon. Jag ska träffa en liten knutt vid namn Lydia som snott min plats som den yngsta i kusinskaran. Sen ska jag se Rasmus band, och förhoppningsvis göra tantiga saker med fina vänner. 

Se, jag är ju inte alls tragisk. Jag gör en massa saker ju!

Hon föddes någon gång i 5an.

Kamratposten hade precis fått mig att inse hur fantastikst självklar feminismen var och jag ville upplysa alla andra. Så då föddes hon, den lilla engagerade, glada men också arga feminism-anna. Hon föddes och satte direkt igång med att informera alla hon stötte på, fast främst förstås de stöddiga killarna och de bitchiga tjejerna. Alltså de som skulle vara svårast att konvertera - det blir ju alltid som roligast då.

Jag har tydliga minnen av hur feminsm-anna sprang omkring i korridoren. Förklarade och skrek att feminsim var minsann det bästa som fanns och att det inte alls handlade om manshat och höll man inte med så var man minsann sexist och fan en jävla idiot!!!

Men sedan dess så har det varit länge sen vi sågs, feminsim-anna och jag. Hon har dykt upp nån gång ibland bara, korta visiter och förvunnit lika snabbt som hon kom. Så igår kom hon äntligen tillbaka. Ja, jag säger äntligen för nog har jag saknat henne. Trots att hon chockar mig.

Först dök hon upp på svenskalektionen. Hon satte igång att jubla av glädje såfort Rahl nämnde likhetsfeminsm. Och ännu mer sporrad att fortsatta blev hon såklart när det visade sig att klassens stöddigare ansåg att normernas inverkan på genusbilding mest bara var strunt.

Kanske hade feminism-anna krypit tillbaks in i sitt bo efter den där lektionen om det inte vore för att även engelskalektionen skulle bjuda på fina samtalsämnen. Så som könsneutral barnuppfostran. Då gick feminsim-anna i spinn ordentligt, och när det händer finns det ingen möjlighet att stoppa henne. Särskilt inte när hon börjar prata om folks könsorgan. Eller använda sig av diverse härskartekniker.

Feminsim-annas närvaro får mig nog att verka rätt konstig. De som känner mig skrattar och tänker att nu är hon där igen. De som inte känner mig vet jag inte vad de tror. Rädda ser de ut att vara i alla fall. 

Men feminism-anna är fantastisk. Utan henne skulle jag aldrig ifrågasatt några nomer, aldrig höjt rösten mot patriarkatets anhängare. Aldrig ens försökt se igenom det som andra anser självklart.

Feminsim-anna behöver bara bli lite bättre på att övertyga, och sluta skrämma bort. Att predika för de redan frälsta klarar hon av, men vad är det för kul med det? Hon har svårt att förstå sig på varför det som är självklart för henne inte är självklart för alla andra, och jag tror tyvärr knappast att 12åringarna i den där korridoren gick därifrån med en klarare bild av feminsimen.

Huruvida jag kommer lyckas tygla feminsim-anna på den punkten eller ej vet jag inte, men en sak vet jag - även om jag misslyckas så tänker jag aldrig säga till femism-anna att hålla tyst. För det är sådana som hon, mina skrikiga och arga delar, som får mig att utvecklas och som göder mitt engagemang. Det är sådana som hon som får mig att känna mig lite stolt över mig själv. Hon är inte alltid så smart. Eller snäll. Men jag har mycket att tacka henne för.

Hur kan svenska folket? Jag trodde aldrig jag skulle sitta här och önska att alliansen fått egen majoritet. Men det gör jag nu. Fy fan för 20 rasister i riksdagen.

Lite gladare blev jag i alla fall av att åka till malmö igår. 2000 pers sa dom att vi var. Och låt oss inte glömma att 90% av svenska folket inte röstade på Sverigedemokraterna (fastän jag inte kan sluta anse att det är alldeles fär lite).

Sedan har vi ju det här. Att äta veganbuffé med underbara på sin födelsedag. Och äta moto boy till efterrätt.
(ellen, om du läser detta. jag snodde bilden. säg att du lekt med photoshop så jag slipper skämmas så mycket över mina ickeexisterande fotoskills.)

Så! Efterssom att jag för tillfället är i riskzonen för att skriva alldeles för många inlägg om ångest, chokladbegär och aptitbrist så tänker jag att det bästa botemedelet för mig att inse hur fint allt faktiskt är borde vara att göra ett fint-inlägg? Eller kanske flera? Det gör jag.

Vi börjar med spontanpicknick.

Tanken var ju att det schpandex attacken skulle efterföljas av ett gäng schyssta inlägg. Så blev det inte riktigt. Men jag försöker nu istället.

Vi börjar med att låta Zelda förklara varför det är så in i sjuttsingen svårt för mig att blogga:

Men jag ska ge mig på ett försök i alla fall. Det lär inte heller bli så skarpsynt. Men jag ska försöka att inte bli ööverdeppig och skriva inlägg om Janice Joplin och Mad Men igen. Hur det nu ska gå. Jag kanske får operera brösten. Eller starta ett företag.

http://www.theweirdgirlsproject.com/episode_2.html